”Det är svårt att veta var jag ska dra gränsen”

Att vara anhörig kan ibland handla om att balansera mellan att stötta och att släppa taget. Marie, mamma till en vuxen son med NPF-diagnoser och beroendeproblematik, berättar om många år av oro, ansvar och svåra gränsdragningar.
För Marie, som vi kallar henne här, har anhörigskapet länge varit en stor del av vardagen. Hennes son är i 30-årsåldern och har autism och adhd. Han har länge levt med ofrivillig ensamhet och under de senaste åren har han även utvecklat en beroendeproblematik.
– Min son har varit ofrivilligt ensam i sexton år, något som tagit otroligt hårt på honom.Jag är det enda nätverk han har. Det är bara mig han ventilerar och reflekterar med, berättar hon.
Att vilja hjälpa – men inte bli den enda som hjälper
Sonens svårigheter är många och hänger på olika sätt ihop. Under hela vuxenlivet har han haft svårt att hitta en sysselsättning som fungerat över tid. Han har också haft stora ekonomiska svårigheter. Marie har under alla år stöttat och hjälpt på många olika sätt, både praktiskt och känslomässigt. Hon har också lagt mycket energi på att försöka motivera honom att ta emot olika insatser från samhället.
– Jag försöker hela tiden bana väg så att det ska bli så bra som möjligt för honom. Det har gått mycket kraft åt att jaga på myndigheter, göra orosanmälningar och försöka se till att han får rätt stöd, säger hon.
Samtidigt ser Marie en stor brist i det stöd som finns för hennes son. Trots hans sociala svårigheter och ofrivilliga ensamhet finns det i princip ingenstans han kan ta sig på kvällar eller helger för att få social gemenskap eller stöd.
– Som anhörig blir jag orolig när mitt barn behöver sitta själv varje kväll, säger hon.
Den längsta kontakten sonen haft har varit samtalsstöd genom en kontakt inom psykiatrin. För Marie blir det tydligt hur begränsat nätverket runt honom är och hur mycket ansvar som därför riskerar att hamna på henne. Hon funderar mycket på om det är rimligt att hon ska behöva ta så mycket ansvar som hon faktiskt gjort.
– Min son har självklart ett egenansvar utifrån sin förmåga, men det måste också finnas hjälp från samhället. Det har varit svårt att acceptera att vissa insatser har tagit så lång tid att få, säger hon.
Balansen mellan att stötta och släppa taget beskriver hon som svår.
– Det är svårt att veta var jag ska dra gränsen. Jag har till exempel fått hjälpa min son mycket ekonomiskt. Jag vill ju inte att konsekvensen av att jag räddar upp situationer blir att han inte lär sig att ta ansvar. Men jag är ju trots allt hans mamma, jag vill inte att han ska vara hemlös eller utan mat.
Att få vara “bara” mamma
Samtidigt som anhörigrollen tar mycket plats i Maries vardag försöker hon värna om sitt eget liv. Arbetet och resor har gett henne energi, även om oron alltid finns där.
– Det maler i mig att veta att han är själv en hel vecka om jag reser bort, berättar hon.
Själv längtar hon efter att få vara bara mamma och vän till sin son, snarare än att ständigt behöva vara den som hjälper, motiverar och håller ihop saker.
Hon tycker det är viktigt att samhället i ett tidigt skede försöker fånga upp anhöriga och presentera vilket stöd som finns.
– Man kanske inte är mottaglig på direkten, men informationen behöver finnas där när man behöver den, säger hon.
Vad skulle du vilja säga till någon annan som är anhörig och kanske känner sig ensam i sin situation?
– Gör saker du får energi av och mår bra av! Många anhöriga har mycket skuldkänslor, det behöver man ta hjälp med så att man kan hitta en väg framåt.

